Integration – att göra en helhet av samhörande delar är det som varit mitt intresse och blivit min specialitet. Teknisk Fysik på Chalmers bidrog ej mycket till det men gav en god grund i form av en mycket bred kunskapsbas.

Född och uppvuxen i en lärarbostad på landet i Skåne präglade början av mitt liv. Med far, som lärare, var det naturligt att fortsätta skolan ”i stan” vilket betydde att efter sjätte klass ta tåget till den 4-åriga realskolan på Eslövs Högre Allmänna Läroverk och sedan vidare där på reallinjens matematiska gren till en studentexamen 1960. Jag hade tidigt idéer om att bli ingenjör, men visste nog inte mycket om vad det innebar. På den tiden var Chalmers alternativet för en skåning. Linjevalet styrdes mycket av en studivägledare på skolan. Hon frågade dock aldrig, vad jag var intresserad av utan kollade bara vilken linje med högst poäng, som mina betyg räckte till.

Jag kände tidigt att studier på Chalmers passade mig. Förändringen från att ha haft lärare i en småstadsskola, som ganska subjektivt satte betyg, till att få neutrala föreläsare och assistenter, vilka i och för sig var av olika kvalitet, och resultat helt beroende på skriftliga prov upplevde jag som mycket positiv. De två första somrarna använde jag till att få ihop den obligatoriska praktiken. Första sommaren var jag med och installera de Aseas helautomatiska centrifuger på Örtofta sockerbruk och andra sommaren var jag på Saabs motorritkontor i Trollhättan.

I slutet av trean började Erik Svantesson och jag vårt examensarbete ”Zonfasomvandling” på institutionen för fysik. Det gick ut på att först konstruera och sedan göra körningar i en helautomatisk ugn. I fyran satsade jag på de ämnen, som hade med kärnteknik att göra, eftersom kärnkraftverk var i ropet. Det innebar ett par resor för kärnfysiklaborationer på KTH (”R-ettan”) och Studsvik. Jag läste även det enda datorämnet, som fanns på Chalmers då. Ämnet gav en, om än klen, grund för för min kommande yrkesverksamhet, som helt kom att kretsa kring datorer.

Chalmersstudierna på Teknisk Fysik gav ett väldigt brett spektra av kunskap, men trots allt gäller det som ”Faderallan”, föreläsare i Hållfasthetslära sade: ”Det är inte så noga vad vi lär er, bara vi lär er tänka.” Det gjorde starkt intryck på mig och jag har alltid försökt att ha ordet ”Tänk!” aktuellt för mig, speciellt i besvärliga situationer. Det har även varit mitt standardråd till barnen och nu blir det till barnbarnen.

Militärtjänsten gjorde jag efter Chalmers i form av utbildning till instrumenttekniker vid RMS på Kviberg i Göteborg. Det kom att visa sig att denna utbildning gav mig mer för mitt arbete, åtminstone de första åren, än vad Chalmersstudierna hade gett. Den gav förutom praktisk erfarenhet även utbildning i systemtänkande, som blivit min specialitet och som jag utnyttjat genom hela yrkeslivet.

Under militärtjänsten hade jag experiment igång i Eriks och min ugn på Chalmers som en början på tänkta licentiandstudier. Jag kände dock ganska snart att det akademiska livet inte var något för mig utan jag ville ut i ”verkligheten”. Jag sökte därför jobb bl a på Saab i Linköping och på Bofors.

Saab i Linköping valde jag efter en mycket positiv anställningsintervju på datoravdelningen inom Central Beredning System 37. Jag började med att vara ansvarig för Dynamisk Programkontroll där vi i en marksimulator testade AJ37s (Viggens) flygplandatorn och dess program innan allt gick till flygprov. Det mesta av datorproblematiken var med kommunikationen med ansluten utrustning och med realtiden, som är fråga om millisekunder i ett flygplan. Så småningom höll jag även i annan simulatorutprovning av programvaran för AJ37, ofta med flygförare involverade. Jag har därför ”flugit” AJ37 hundratals timmar om än bara på marken.

När arbetet med JA37 kom igång blev jag från 1969 ansvarig för integrationen av radarn med övriga funktioner i datorn. Från 1972 fick jag även ansvaret för integrationen av stridsledningsfunktionerna. Här upptäckte jag hur dåligt samarbetet mellan STRIL på marken och flygplanen dittills hade fungerat och drog därför igång planerna på att köra simuleringar med piloter ”flygande” i JA37-simulator i Linköping som stridsleddes från en befintlig STRIL-central.

1974 blev jag involverad i projektet Europlane, där Saab tillsammans med flygplanstillverkare i England, Tyskland och Spanien skulle ta fram ett nytt passagerarplan, och började titta efter bostad i London. Projektet lades dock ner på Luciadagen eftersom oljekrisen gjorde att marknaden för nya passagerarplan helt försvann. Då fick jag gå över till att helt jobba med förstudien B3LA som efter många turer blev JAS 39 Gripen. Londonäventyret hade dock gett mig och familjen tankar på en flyttning och eftersom jag även ville komma över till civil produktion började jag titta mig runt efter nytt jobb inom automationsindustrin.

Asea i Västerås hade jobbat några år med datorbaserade automationssystem och kunde visa intressanta planer, som lockade mig. Jag accepterade ett jobb där och flytten gav familjen en intressant lärdom. Trots att vi strax före flytten egentligen inte kunde se något specifikt, som blev bättre med flytten, så upplevde vi den som mycket positiv. Det blev som en omstart för hela familjen. Så slutsatsen är: Var inte rädd för förändringar, t ex flytt, utan jobba för sådana!

När jag började, drog Asea igång utvecklingen av ett datorbaserat styr- och övervakningssystem Sindac i en i Sverige helt okänd dator Modcomp III. Min första arbetsuppgift blev att vara projektledare för framtagning av ett databassystem för Modcomp III igen med för tiden unika krav på att verka i sann realtid. Sindac-systemet togs fram i en version för eldistributionscentraler och en för processindustrin. Snart växte kraven på högre kapacitet för systemen och jag blev projektledare för konverteringen av de båda Sindac-systemen till den kraftfullare datorn Modcomp IV.

1976 fick jag vara med från början i något, som kom att bli helt dominerande i Aseas (senare ABB:s) automationsverksamhet. Jag och fem andra gjorde en förstudie om att ta fram ett nytt integrerat processtyrsystem. I det kommande konstruktionsprojektet blev jag projektledare först för den överordnade systemintegrationen och sedan för framtagning av Systemprogramvaran. Systemet döptes senare under mycket pompa och ståt till Asea Master.

Ett huvudskäl för mig att börja på Asea var att komma närmare den problematik som rör styrning av olika industriella processer, det jag brukat kalla ”verkligheten”. Dittills hade jag i stort sett bara hållit mig ”inne i datorn”. Men från 1979 fick jag bli projektledare för framtagning av Sindac/P, ett Modcomp baserat grundsystem för processtyrning till i första hand järn-och stålindustrin inkluderande att hålla i en utvärdering av öststatsdatorer i Moskva och Dresden.

1983 fick jag komma ännu närmre ”verkligheten” i och med att jag blev chef för en leveransavdelning för industriella styrsystem med c:a 30 medarbetare och c:a 20 inhyrda konsulter. Nu började vi ta fram leveranser med Asea Master. Den första var till Simuma, en cementfabrik i Sydafrika dvs inte direkt nästgårds. 1983 firade Asea 100 år med en stor och påkostad utställning och ett stort antal kundseminarier. Jag satt med i ett sådant för papper- och massaindustrin. Då slog mitt systemtänkande larm och jag ritade över en A4-sida bokstäverna AMPP för ”Asea Master Pulp&Paper”.

Sent 1983 fick jag erbjudande att ingå som systemstrateg i en nya P&P-organisation (P&P = Pulp&Paper). Erbjudandet innebar att välja mellan att fortsätta på karriärstegen eller att hoppa på något nytt och spännande ihop med en entusiastisk chef. Jag valde det senare och det har jag aldrig ångrat. (Slutsats: Det kan vara bra att hoppa av karriärstegen.) Som pilotprojekt i den nya organisationen hade vi en stor order på ett Asea Master-system till Ortvikens nya termomekaniska massalinje. Kunden förväntade sig att vårt DCS-system (Distributed Control System) var helt integrerat och det var min uppgift som systemstrateg att styra framtagningen. Ortviken startade upp 1984 som Aseas första större DCS-order till massa- och pappersindustrin (i fortsättningen förkortad till P&P) Nu hade ett intressant och framgångsrikt race börjat och det skulle pågå över hela världen. Ett företag i USA, Fadum Enterprise, som gjorde regelbundna sammanställningar över leveranser av DCS till P&P, gav oss redan 1989 16% marknadsandel wordwide (1983: <1%). Från 1986 var jag mycket engagerad i att hjälpa våra bolag ute i världen att få igång försäljningen i bl a Brasilien, Spanien, Portugal och Frankrike.

ABB bildades 1988 då Asea och Brown Boveri, Schweiz gick ihop. Samma år gjorde vi ett första försök att ta en stor order i Kina, som vi (som tur var?) förlorade. Det betydde långa perioder för mig i Bejing. Slutförhandlingarna var i maj 1989 så jag fick uppleva demonstrationerna där från de första studentmarscherna från universitetet till ett par kvällar på Himmelska Fridens Torg med flera hundra tusen kineser. På slutet av 80-talet drog det igång en mycket stor investeringsvåg inom P&P i Sydostasien. ABB var med redan från början genom leveranser via svenska maskinleverantörer. Förutsättningarna där ändrades dramatiskt när ABB köpte Combustion Engineering. CE tillförde inte bara kraftgenereringsverksamhet med, som det visade sig senare, asbestproblem, utan även en stor automationsverksamhet inom bl a P&P med en erfaren P&P-grupp på c:a 40 personer i Singapore. Det gällde bara att snabbt få över kunskap om ABB Master Pulp&Paper till det nya gänget i Singapore. För detta flyttade jag dit och arbetade där från mitten 1990 till slutet 1991 med ”Market and Business Development”. Det innebar, som det nog alltid gör när man är anställd utomlands, mycket jobbande. Eftersom min fru var kvar i Västerås kunde jag använda den tid, som blev över, till att se mig omkring och uppleva så mycket som möjligt. Singapores ansvarsområde var hela Asien öster om Iran så jag var på resande fot halva tiden. Resorna gick från Japan-Kina i norr till Indonesien i söder så jag lärde verkligen känna en stor del av Asien.

ABB i Västerås var jag tillbaka till strax före jul 1991. P&P-gänget där hade inom ABB fått ansvar för DCS-systemet och hur de övriga P&P-automationsbitarna integrerades med det. Jag gick in där som ”Area Manager” för, av naturliga skäl, Asien. Det innebar framför allt att hålla de lokala ABB-bolagen uppdaterade på tekniken och hjälpa dem med marknadsföring och försäljning mot P&P-kunder. För detta blev det 3-4 resor/år till Asien vardera på c:a 3 veckor och några kortare både i tid och rum och även utanför Asien.

Efter oroligheterna i Beijing 1989 låg vi lågt med bearbetningen av den kinesiska marknaden till 1994 då det blev en ordentlig omstart där. En person från Västerås var stationerad i Bejing för detta ett par år och när han kom tillbaka kunde jag släppa Nordostasien till honom och ägna en del tid att ta fram säljmaterial och en säljkurs. När jag sedan fick åka runt i världen och hålla denna kurs, kände jag att jag gjorde en väsentlig insats för framtida försäljningsframgångar för ABB.

P&P-gruppen i Västerås lades ner i slutet av 2000. Efter att i ett par år fört en jobbig kamp med att ensam föra verksamheten vidare fick jag med rimliga ekonomiska villkor möjligheten att sluta på ABB från och med 2003. Det blev som jag förutsett nämligen att jag skulle inte ha några som helst sysselsättningsproblem. Barnbarn, två hus med eftersatt underhåll, resor, kurser, mer motionsaktiviteter, musik och annat har givit den situation, som de flesta pensionärer upplever, nämligen att tiden inte räcker till. Det enda jag saknat av jobbet är de kontakter jag genom åren knutit över hela världen genom att jobba i ett så internationellt företag som ABB

Biografi för Henry Svensson

Född 29 juni 1941 i Eslövstrakten (Stehag) i Skåne. Gift med Iréne Svensson född Eliasson och har två barn. Realexamen 1957 och studentexamen på reallinjens matematiska gren 1960, båda i Eslöv.

Börjar på CTH Teknisk fysik hösten 1960, väljer ”reaktorämnen” i 4:an, tar ut examen i april 1964. Övningsassistent vid laborationer i allmän fysik och atomfysik 1963 – 1964. Gör från juni 1964 12 mån. militärtjänstgöring som innebär utbildning till instrumenttekniker på RMS i Göteborg.

Börjar 1 juni, 1965 på Saab-Scania i Linköping som systemingenjör och jobbar med framtagning av flygburna elektronik- och datorsystem för flygplanen AJ 37 och JA 37, på slutet som gruppchef. Övningsassistent vid laborationer i Kärnfysik 1966 -1968 på Regionala Tekniska Magisterutbildningen i Linköping. Är hösten 1973 med på halvtid i London för Saab i ett europeiskt passagerarflygplanprojekt ”Europlane”.

Flyttar 1 oktober 1974 till Asea i Västerås och jobbar i olika projekt- och linjechefspositioner med utveckling och leverans av datorbaserade system för övervakning och process- och produktionsstyrning. Är med från allra första början av utvecklingen av ett helt nytt mikrodatorbaserat system Asea Master. Går 4 terminer på kvällskurs i tyska på TBV från 1979.

Från oktober 1983 och i en nybildad grupp för Processtyrning till Massa- och Pappersindustrin ansvarig för framtagning av konceptet Asea Master Pulp&Paper (AMPP) och dess introduktion i olika delar av världen såsom USA, Brasilien, Finland, Frankrike, Portugaloch Spanien. Går 8 terminer på kvällskurs i spanska på TBV från 1986 och går en 3 veckors intensivkurs i spanska i Santander sommaren 1990.

1990 – 1991 stationerad i Singapore som ”Market and Business Development manager” för att föra över kunskapen om AMPP till en ny ABB-grupp där, som kommit från Combustion Engineering.

Från 1992 ansvarig för försäljningen av DCS (Distributed Control Systems) till Massa- och Pappersindustrin i Asien via de lokala försäljningsorganisationerna. Från 2001 gällde ansvaret hela världen. Går en veckas kurs i pappersmassatillverning i Markaryd 1992.

ABB:s pesonalnedskärningsprogram ger mig från 2003 möjlighet att gå över till ett fantastiskt liv som avtalspensionär och från 2005 som vanlig pensionär.

Annonser