Jag har i olika funktioner arbetat med relationen mellan företag och forskningsinstitutioner sedan jag var med och startade Blekinge Tekniska Högskola för nu nästan 20 år sedan. Jag upphör inte med att förvånas över att denna relation som borde vara så viktig för ett lands (världens) utveckling går en konstant kräftgång och aldrig riktigt blommar ut till den styrkefaktor det skulle kunna vara. Visst kan man dansa själv men vi talar här snarare om hur man skall kunna dansa tillsammans. Båda parter, och ibland läggs flera parter in i leken med modeord som tripel helix och liknande, har naturligtvis i grunden olika uppdrag och var och en sin egen problematik och agenda. Från akademins sida finns som jag ser det huvudproblematiken med en ofinansierad tjänstereform som gör att alla kan bli professor på egna meriter (vilket i grunden är sunt) men som nu mängdmässigt urholkat finansieringen till den grad att de flesta forskare vid Sveriges universitet och högskolor inte ens har en bråkdel av sin lön given från början annat än i arbetsrättsligt hänseende. Detta leder inte, som man skulle kunna tro, till en i konkurrens alltmer högkvalitativ forskning utan en ofta meningslös jakt på en lång rad av felaktiga finansiärer för kortsiktiga överlevnadsstrategier. Från industrins sida finns som jag er det huvudproblematiken med en specialisering och rationalisering som nått så långt att man har svårt att ta mer långsiktiga grepp och som under de sista åren börjat skjuta sig själva i foten genom att inte ens ha tid och resurser att erbjuda olika former för praktik och insikter för de blivande ingenjörerna inom sina egna företag. Än mindre att bjuda in forskare till dialog och samtal kring olika utvecklingsfrågor. Mycket av det jag beskriver ovan är systemeffekter där vi alla verkar vara inlåsta i utvecklingslinjer som på något sätt måste brytas. Jag hävdar dock att när forskarvärlden i stort är positiva till företagskontakter gäller inte omvändningen. Därför borde man vända blicken till de individer som bygger upp systemen – forskaren och ingenjören eller allra helst (små)företagaren. Båda är driftiga, arbetar dag och natt och har ett genuint intresse att deras kunskap och kompetens utvecklas. Jag har själv haft möjligheten att under sista året både arbeta med ett litet som ett stort läkemedelsföretag. Även om mina kunskaper bättre passar det stora företagets forskningsbehov så finns det en större samhörighet med arbetssättet hos det lilla företaget och möjligheten att forskningen även där skall kunna omsättas i nyttiga produkter. Jag tycker tekniska fysikeralumni skulle kunna gå i bräschen för ett mer givande utbyte. När bjöd ni in en forskare senast, inte som konsult, utan för ett mer otvunget samtal för att tillsammans försöka hitta nya utvecklingsnischer. Visst har jag varit orättvis eller?

Peter Apell

Annonser