LHC har varit på allas läppar det sista halvåret. Då uttytt som Large Hadron Collider och belägen en bra bit under marken i Genèvetrakten. För er hockeyfrälsta är det naturligtvis Linköpings Hockey Club eller dess blåbärsvariant Lausanne Hockey Club, när vi ändå är i Schweiz, som kanske är den första associationen. Har luften gått ur, eller snarare in i projektet? Vi skattebetalare som dignar under Europas största bidragsgrupper: bönder och forskare, har under en stor del av 2008 förberetts på den viktigaste kollisionen i mänsklighetens historia om vi bortser från den smäll som troligen fick dinosaurierna att lämna över till oss däggdjur. Hela spektaklet kulminerade i en massiv mediahajp i september så 9-11 har nu fått konkurrens med 9-10 och nio dagar senare hade LHC pajat! Visst är det viktigt att forskare och forskningsresultat förmedlas till en bredare allmänhet. Men forskarna är i allmänhet lätta byten för journalister – snabba i tanken och med en till hybris gränsande självkänsla som gör sig bra i förstasidans oproportionerliga rubriker. De är kort sagt som alla andra! Självklart är LHC ett tekniskt och naturvetenskaplig projekt som genererat massor av intressanta idéer, tankar och projekt redan innan det startade. Och kan vi förskjuta gränsen mellan vad vi vet och vad vi inte vet ännu några steg neråt i storleksordning eller uppåt i energiskala så har det ett värde som kanske motsvarar priset. Kan vi dessutom hitta nya ”partiklar” så är kanske dagen räddad också även om Higgs inte direkt mättar. Men om inget kommer ut. Vad är nästa steg? För mig har LHC alltid varit Light Harvesting Complex. Det system i bakterier och växter som med hjälp av speciella pigment som klorofyll ser till att solenergin kan omvandlas och lagras i kemisk form. Visst vore starten av ett sådant LHC, konstruerat av människor, kanske inspirerat av naturen, än ännu större händelse?

Peter Apell

Annonser